Förra månaden skrev jag en blogg med rubriken ”Med darriga händer och gråten i halsen”. Texten var helt enkelt en text som behövde bli skriven. Just där och just då. Ett öde som behövde berättas fångad i ögonblicket… När jag skrev den var jag ovetandes om #MeToo kampanjen, när jag publicerade den så kunde jag se hur nyhetsflödet närmast svämmade över av kvinnors berättelser runtom från jorden.
Texten föddes för att en människa gått över gränsen och utsatt andra för frihetsberövande och upprepat våld och hot. Det handlade om en kvinna som hade behandlats som en ägodel snarare än en människa.
Efter flera år blev det en anmälan och jag var med på rättegången. Vi som var med fick höra försvaret fråga om sen anmälan, varför det gått lång tid innan hon uppsökt läkare. Försvaret påpekande att hon haft olika historier vid sjukhusbesöken. Och gjorde andra svåra ifrågasättanden om hur det verkligen gått till och vilken roll hon hade i det.
Den krassa vekligheten är att det bara handlar om ett öde bland alltför många andra, personligen känner jag till fler, men det var just detta som berörde extra djupt då det handlade om en nära vän och familj. Det handlar om flera människor som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta även om vi inte biologiskt är släkt.
För mig fanns det två saker jag kunde göra. Det ena var, och är fortfarande, att finnas där när och om de behövde det. Och det andra är att stå för rösten. Det känns viktigt att deras historia inte tystnar- för jag vet att de är långt ifrån ensamma med att ha levt i en vardag kantad av våld, rädsla och vanmakt.
Uttrycket ”Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke” har mycket sanning i sig. Problem går generellt inte att tiga ihjäl. Men för att göra något så behöver man kraft. Där det förekommer våld i en relation går kraften åt för att orka med vardagen. Därför är det viktigt att vi medmänniskor finns i närheten som stöd och som fristad. Vi behöver också finnas där för att bygga upp människan att våga tro på sig själv och sitt eget värde, att hitta sig själv och hålla fast vid sina gränser.
Vi är här med anledning av att det imorgon är FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Jag är övertygad om att var och en av oss som samlats här – inte vill att våld skall förekomma mot flickor, mot kvinnor, mot barn eller egentligen inte i relationer överhuvudtaget. Vi är här för att stå upp mot våldet och se människans värde.
Jag hoppas och tror att alla här funderar på hur var och en av oss privat och på våra arbetsplatser och i de föreningar vi är verksamma i kan ta ansvar för att få ett bättre samhälle att leva i, ett samhälle där flera kan känna sig trygga.
Tillsammans behöver vi göra tydliga markeringar över var gränserna går när det gäller våld, andra fysiska och psykiska handlingar. Vi behöver vara lyhörda. Vad är okej och vad är inte okej?
Det är en svår balansgång där ingen vinner på att vi övergeneraliserar, blir rädda och ser förövare överallt. Ett samhälle behöver vara helt och det blir det bara utan uppdelningar i ”vi och de”. Ett samhälle blir helt genom omtanke, respekt, lyhördhet och lika människovärde.
Så: om vi alla försöker bli mer lyhörda och respektera varandra och varandras gränser så är vi en bra bit på väg. Hör vi att det kan vara något akut inne hos grannen, som vi kanske inte ens känner, så ska det ändå vara självklart att ringa 112. Det kan handla om liv.
Var fjärde som bor på Åland har upplevt våld i nära relation. Vad som klassas som en nära relation är oviktigt, det viktiga att det är mycket rimligt att du känner någon eller bor nära någon som berörs.
Om du känner en endaste liten misstanke att det förekommer våld i någons hem – så hoppas jag att du ska våga ta steget att ställa en öppen fråga. Och om det visar sig att sanningen ligger långt ifrån vad du ville höra – bestäm dig redan idag för att våga finnas kvar där som stöd.
För visst hade du väl själv önskat att någon fanns där för dig? Att det fanns någon som kunde få dig att hitta kraften att lämna ett destruktivt förhållande och förhoppningsvis orka ta steget att anmäla att det förekommit våld i ditt hem?
Det skulle du vara värd!
/Helena Flöjt-Josefsson
Tal vid Ålands feministparaplys manifestation mot våld mot kvinnor
Torget i Mariehamn 24 november 2017