För några år sedan stod jag här på första maj och talade om delaktighet. I år är temat gemenskap. Det finns många likheter mellan de två orden. Skillnaden ligger i att samhällsbygget kan skapa förutsättningar för delaktighet medan det är människorna som skapar gemenskap. Då jag på senare tid arbetat som flyktingsamordnare tänker jag beskriva detta utifrån ett flyktingperspektiv.
Tänk att du och din familj tvingas lämna lägenheten eller huset ni bor i. Ni flyr från ert hem och lämnar vägarna ni brukade gå på och alla platser som är sprängfulla av minnen från födelsedagskalas, utflykter och picknickar.
Biblioteket, det där era barn älskade att leta efter nya äventyr i fantasins värld, har bombats. Ni flyr för era liv, och ser sånt som inga barn eller människor ska behöva se längs vägen. Ni flyr för att hitta trygghet. Ingen av er vet om ni någonsin kommer att kunna återvända till havet ni brukar bada i, bakgården ni brukade spela fotboll på eller till caféet ni brukade gå till när ni ville fira något speciellt.
Ändå fortsätter du säga till barnen att snart, snart blir det bra, ni kommer se resten av familjen, släkten, vännerna. Men innerst inne vet du inte. Ni har rycks upp med rötterna. Och den gemenskap ni har nu är med er egen familj resten kanske ni kan ha kontakt med via telefonen. Om inte annat är telefonen ett värdefullt och lättburet fotoalbum.
Det här är tyvärr alltför mångas verklighet idag. För tio år sedan räknade UNHCR ut att i genomsnitt sex människor tvingades lämna sina hem varje minut – idag är siffran 24! I relation till jordens drygt 7300 miljoner invånare betyder de här siffrorna att var 113:e person i världen nu är på flykt. Statistiskt skulle det innebära att nästan 260 av dem var ålänningar.
Sedan 2015 har Åland tagit emot strax under 50 kvotflyktingar totalt från Syrien. Kvotflyktingar är alltså flyktingar som UNHCR utifrån FN:s flyktingkonvention bedömer har en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland, de får hjälp att komma till ett annat land, men får inte välja vilket.
Tänk att du och din familj efter år i flyktingläger får besked om att ni klassats som flyktingar och kommer få hjälp. En dag får ni information om vilket land ni ska till, era nya liv ska starta mer än 4000 kilometer hemifrån, i ett land som inte har samma språk och där till och med alfabetet är ett annat. Du inser att du kommer bli analfabet.
Människor som kommit till Åland som kvotflyktingar får ett bra stöd för att bli delaktiga i det åländska samhället. Som kvotflykting får du någonstans att bo.En plats som förhoppningsvis skapar trygghet och kan bli ett hem med tiden. Efter diverse myndighetsbesök, registreringar och utredningar får barnen börja dagis och skolor och föräldrarna får lära sig svenska på Medis.
Språket är en viktigt nyckel både för att känna delaktighet och för att bygga nätverk i ditt nya land – skapa gemenskap. Här bygger samhället möjligheter till delaktighet för våra nya ålänningar, en delaktighet som också kan skapa gemenskap eftersom den skapar människomöten.
Men idag får faktiskt inte alla samma förutsättningar.Det finns en kvinnofälla som behöver lyftas fram. Nyblivna mammor får inte samma möjlighet att studera svenska och får alltså inte samma förutsättningar att skapa kontakter och nätverk i sitt nya land. Kravet för att få gå på heltidsstudier i svenska via Medis är att du ska stå till arbetsmarknadens förfogande – något du inte anses göra om du är föräldraledig. Andra intensiva språkkurser erbjuds inte av samhället, inte för våra kvotflyktingar eller för andra inflyttade som behöver lära sig svenska. Det finns bara så kallade arbetskraftspolitiska intensivkurser i svenska.
Det här är något som Åland behöver hitta en lösning på.
Ibland är Ålands litenhet en fördel och ibland en nackdel. Fördelen är att det går snabbt att mobilisera och skapa flexibla lösningar, nackdelen är att det p.g.a. sin litenhet finns begränsningar. Till exempel ordnas inte i nuläget nonstopkurser i svenska – det behövs kompetenta lärare, tillräckligt stort elevunderlag och som vanligt medel för att möjliggöra detta. Jag kan tillägga att det i Medis svenskkurs på heltid deltar även andra inflyttade som vill lära sig svenska. Ofta finns det köer och väntetider.
Som flyktingsamordnare har jag med glädje märkt att det finns en stor vilja att sträcka ut en hand. Hjälpa till med att donera möbler, kläder och lära känna familjerna som kommit hit. Många vill ta kontakt med de nyanlända familjerna men vet inte hur. Det fina är ändå att det bland dessa människor skapats en gemenskap bland personer som vill finnas där, vill ställa upp.
Som jag sa tidigare: det är inte samhället som skapar gemenskapen. Det såg vi till exempel vid terrordådet i Stockholm. Det väntade resultatet för gärningsmannen var troligen att skapa splittring, men istället skapades sorg och gemenskap. Folk tog kontakt med varandra, öppnade upp sina hem för okända människor och såg till att de fick mat.
Nej, det är inte samhället som i slutändan skapar gemenskap.
Det är du och jag.
Det är vi som hälsar på varandra, det är vi som frågar hur någon mår. Det är vi som knackar på en dörr och hälsar välkommen. Det är vi som bjuder in, berättar om vårt samhälle och låter våra barn leka tillsammans.
Det är så vi skapar gemenskap oavsett vilka människor vi talar med.
