Och så en dag händer det. Jag sitter med en god vän i en rättssal. Hon sitter framför mig med darriga händer och gråten i halsen och berättar för vilt främmande människor, medan pennorna glöder för journalisterna. Jag tittar på, jag lyssnar – imponerad över styrkan att berätta om sin verklighet, sin rädsla, och sina hemska erfarenheter.
Att se henne svara på varför hon inte anmält den åtalade mannen tidigare, och om de brutna tårna faktiskt inte kan bero på något annat än att han stampat hårt och vridit om, är frågor som smärtar också åhörarna. Men det råder ingen tvekan om att den smärtan bara är en bråkdel både av den hon upplever nu i rättegången, och den hon berättar om att hon upplevt tidigare.
Det är säkert svårt för alla att förstå hur någon som man en gång älskat så högt kan förändras så att vardagen istället kommer att kantas av kontroll, hot, slag, spott och frihetsberövande, rädsla för sitt egna liv och för barnets.
Försvarsadvokaten lyfter att hennes sjukjournaler är inkonsekventa när det gäller orsaken bakom hennes fysiska skador, han ifrågasätter varför hon ibland sökt vård så långt efter att skadorna uppstått.
Min tolkning hänger ihop med hur det varit i hemmet. I början trodde hon säkert på honom när han sa att han aldrig skulle göra illa henne igen. Det kan hända att det också var hans intention, även om det sprack. Men det är inga konstigheter att en misshandlad som varit inlåst inte alltid kan söka vård i tid. Eller att en misshandlad, som är rädd för sitt liv, kanske inte heller vågar förklara ingående på sjukhuset om vad som faktiskt hänt. Till sist rinner bägaren över, och det blir svårt att hålla ihop historien och fortsätta försvara den som gör illa.
Försvarsadvokaten lyfter också att vissa våldshändelser hänt för närmare 5 år sedan, och betonar att de i tid ligger nära att preskriberas. Nästan i följande andetag berättar han att hon haft en avslutad, tillfällig, kontakt till psykiatrin för närmare 15 år sedan. Denna, menar han däremot, skulle kunna styrka att hon varit mentalt labil redan innan hon träffade denna man.
Jag ryser. Det hela får mig att tänka till om vårt samhälle. Idag pratar vi om hur viktigt det är att personer som behöver vård snabbt ska få hjälp, samtidigt som det bevisligen kan stämpla en på livstid. Preskriptionstiden för de flesta brott i Finland är kortare än 15 år – förutom när vi talar om t.ex. mord och terroristattacker. Det känns inte rimligt – varför preskriberas våld och övergrepp – när vård kan ligga kvar som en belastning för ett brottsoffer? Borde det inte även här efter avslutad behandling, finnas en preskriptionstid eller friskförklaringstid?
Är vi faktiskt beredda att ta konsekvenserna ifall människor blir avskräckta från att söka stöd av psykiatrin och istället mår dåligt?
Någonting är snett – mycket snett…
Helena Flöjt-Josefsson