Jag har ställt upp i val två gånger. Båda gångerna för att jag vill vara med och göra skillnad, göra platsen vi bor på ännu bättre – utan att med nödvändighet säga att vi har ett dåligt utgångsläge.
Människoengagemang och samhällsengagemang är ingen bristvara och det var just det som fick mig att studera vidare efter Ålands lyceum, ta ett sabbatsår för att få ihop pengar och sen söka in till universitet. Jag läste en termin sociologi vid Stockholms universitet och därefter flyttade jag till Norrköping med sikte på en samhällsvetenskaplig magisterexamen, som jag också avlade vid Linköpings universitet på utsatt tid.
Mina tankar har länge kretsat kring frågeställningar om vad vi kan göra bättre, varför och när vi ska göra det vi har potential till. Kanske kan man koka ned funderingarna till vad är min mening?
Inför valet 2011 blev jag uppringd av en aktiv centerpartist i kommunen som ville värva mig till sitt parti för att det behövdes fler starka och kompetenta kvinnor i politiken. Det var i och för sig inte det enda partiet som tog kontakt och hade samma motiveringar, men det var de facto det enda partiet som kontaktade mig för att ställa upp just i kommunpolitiken – jag förklarade att mina grundvärderingar inte var samma som centerns och möttes av en hövlig och förstående ton och i nästa mening förklarade personen i telefonen att det ändå inte drivs någon partipolitik i kommunerna. Jag var välkommen med om jag ville.
Idag två val senare, lyftes jag fram som liberalernas kandidat till ordförande för skol- och bildningsnämnden. Tilläggas bör att socialdemokraterna och liberalerna i senaste valet hade ett valsamarbete. Men med makten i sina händer begärde centern under fullmäktigemötet en sluten omröstning med motiveringen att det är en ytterst politisk plats, att man bör tänka på partipolitiken och att det dessutom är viktigt med en erfaren person till en sådan post. De lade fram ett namn på en annan erfaren liberal som inte ställt upp i detta val.
Jag har fortfarande min magisterexamen och jag har samlat mer arbetserfarenhet även inom den politiska världen. Jag driver ett eget företag på sidan om mitt jobb, jag jobbar dessutom som Ålandsredaktör och skriver om vuxnas lärande på Åland i nättidningen Dialog Web (under Nordiska ministerrådet). Att jag är och har varit styrelsemedlem i Ålands utvecklings ab, Ålands fastighets ab, direktionsmedlem i Ålands musikinstitut under denna tid borde ses som meriterande. Uppdragen som ordinarie nämndeman i kommunens social- och omsorgsnämnd, ersättare i skol- och bildningsnämnden, ersättare i kommunstyrelsen, ordförande i diakonidirektionen i kommunens församling och som ordförande för en förening borde stärka mina kort som ordförande i en nämnd.
Jag är erfaren, jag har kompetens och framförallt har jag vilja att tillsammans skapa bästa möjliga för vår framtid. Men det är svårt att ha ett konstruktivt och kreativt samarbete om inte politiker, även över partigränser, kan ha ett klimat med respekt, förtroende, engagemang och en gnutta mod. Det var rätt av Liberalerna att välja fritt från sin valsamarbetslista och sen höra sig för om intresse. Särskilt när det gäller en ordförandepost. Vi socialdemokrater fick inte vara med på några förhandlingar mellan partierna och när frågan om detta uppdrag ställdes kändes det naturligtvis lockade.
Men vid det här laget känner jag till det politiska spelet och var beredd på att det inte skulle gå vägen. I Saltvik är Centerns favoritmotivering ”för att vi kan”. De använde den i förra valet, när de gav en ordinarie styrelsepost till en centerpartist som inte ställt upp i valet och samtidigt minskade antalet styrelseposter. Denna gång ville man styra över vem som liberalerna satte på sin post och drev efter lobbyverksamhet och kanske lite kohandel igenom en sluten omröstning. Men är det dessa tvekamper som faktiskt kommer att dra Saltvik framåt? Eller borde man titta på kompetens, jämställdhet och kunskapsöverföring? Denna omröstning gjorde att fyra ordförande av fyra i Saltvik nämnder är män, och granskar vi viceordförande kommer vi upp i en kvinna av fyra.
Ett av mina favorituttryck är ”det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke”. Jag vet att spelet i politiken sker framför kulisserna, bakom kulisserna och mellan föreställningarna. Föreställningen är en intrig och helt klart en improvisationsteater. Den bästa teaterföreställningen blir med en ensemble som tillsammans vill skapa något bra. Men om teatern bara anställer sminköser och sufflöser så blir det inte så bra som det kunde bli.
Helena Flöjt-Josefsson (S)