Det är val i luften

25. september 2019 · Kommentarer inaktiverade för Det är val i luften · Categories: Inkludering, Politik

Det är val i luften. Kandidatlistorna är klara och porträttfoton med nummer pryder facebook. Insändarsidorna i lokalpressen fylls av debatt och åsikter; ibland sakligt, ibland triggande, ibland med respekt och ibland nedvärderande. Vi har åsiktsfrihet, vi har valfrihet och vi har rösträtt. Visst är det underbart – så länge det sker med respekt. Men någonstans därute i debatten märks också en strimma av trötthet eller ett ointresse för politiken, något som faktiskt är lite skrämmande då politiken i praktiken påverkar allas vardag.

Mitt bland fallande höstlöv och valprogram från höger till vänster är det dags att hantera intrycken och försöka satsa på den egna kampanjen och inte bara partiets; att föra ut sitt budskap för de personer som ännu inte känner mig och vet var jag står. Detta val ska kandidaterna svara på tre olika valkompasser. Jag kan säga att kompasserna inte bara skapar diskussioner i fikarummet utan att de även bjuder på en och annan inre dialog. När en mening är delad i två och man tycker att ena delen är något man absolut kan stå för och den andra inte fullt ut känns lika bra – vad är då den faktiska skillnaden på att svara ”Delvis av samma åsikt” och ”Delvis av avvikande åsikt”? Handlar det om man gillar den första eller andra delen av meningen eller ger det helt enkelt ett mer positivt intryck att svara delvis av samma åsikt?

Vissa frågor känns rentav vilseledande att svara på. Angående flyktinganläggning på Åland. Frågan utreddes 2016 och det konstaterades att det inte är Ålands behörighet. Migrationsverket hade inte heller några avsikter att placera någon flyktingförläggning på Åland. Under hösten 2019 lägger Migri dessutom ned tre av sina 38 flyktingförläggningar i riket och minskar kapaciteten på fler.

Vad gäller valkompassens fråga om jag anser att Åland ska ta emot fler kvotflyktingar, så kan det bli missvisande att ställa den till lagtingskandidaterna. Dessa beslut görs på kommunnivå och ingen åländsk politiker kommer i sitt uppdrag för lagtinget ens kunna vara med och fatta beslut om detta. Antalet kvotflyktingar som Finland tar emot fastställs av Finlands riksdag och kommunerna kan anhålla om att få ta emot kvotflyktingar. I samband med anhållan bedömer kommunen själv hur många personer som är rimligt baserat på sina förutsättningar. Besluten – går inte alls via lagtinget, utan är ett avtal mellan kommun och stat. Men ja, visst kan Åland ta emot fler kvotflyktingar, 2019 kommer inte en enda till en åländsk kommunplats. Sedan 2015 har de åländska kommunerna totalt tagit emot 73 personer som varit kvotflyktingar, fördelat på 7 kommuner. Alla bor inte ens kvar på Åland.

Jag vill gärna arbeta för jämställdhet och vet att lönerna är långt ifrån jämställda. Men, det innebär inte att jag per automatik kan vara ”helt av samma åsikt” när det gäller att höja lönerna för alla kvinnor. Visst är det ofta så kallade kvinnodominerade yrken som har en felaktig/lägre lönesättning. Men för mig handlar arbetet för jämställda löner om lika lön för likvärdigt arbete. Frågan kunde istället ha handlat om ifall Åland skulle införa en lag för jämställda löner, som man gjort på Island. I andra områden lyftes lagstiftning – men inte när det gällde jämställdhet.

Jag saknade också frågorna om delaktighet och tillgänglighet, om sysselsättning, fritid och kultur, frågor som berörde rättigheter och möjligheter för människor i olika åldrar och med olika bakgrunder. Var fanns frågor om kollektivtrafik och miljömässiga helhetslösningar för Åland? Att bara få uttala sig om kostnaden för skärgårdstrafiken istället för optimerade turlistor med logiska bussförbindelser.

Jag vet att turismen är viktigt för Åland, men jag måste ändå svara att jag inte riktigt ser att skattepengar gör mest nytta till upprustningen av stugbyar – men varför inte istället fundera på en sysselsätttnings-/ utbildningssatsning där de som vill sysselsättas; långtidsarbetslösa, personer med funktionsvariationer, inflyttade eller ensamma som vill aktivera sig och skapa nätverk och sammanhang också kan få lära sig hur man rustar upp stugbyar i praktiken? Det tycker jag skulle vara en ännu större vinst för samhället. Ett sammanhang för flera, ett kunskapslyft och en insats för turismen.

Som politiker är det en balansgång att finnas där och svara på frågor men ändå respektera att alla inte vill höra eller diskutera politik. De som känner mig vet att jag arbetar aktivt för saker jag tror på. Jag tror på samarbeten och att man ibland helt enkelt får kavla upp ärmarna själv.

Jag tror också att de som ställer upp i val har samma slutmål – att göra Åland ännu bättre. Bevisligen kan vi ha olika syn på vägen dit och även vad som är ett bättre Åland och det måste vi respektera.

I min värld är ett bättre Åland till för alla – på riktigt!

Helena Flöjt-Josefsson

Lagtingskandidat 126

Ålands socialdemokrater

Internationella dagen mot våld mot kvinnor (Tal)

24. november 2017 · Kommentarer inaktiverade för Internationella dagen mot våld mot kvinnor (Tal) · Categories: Gemenskap, Inkludering, Politik, Våld · Tags: , , ,

Förra månaden skrev jag en blogg med rubriken ”Med darriga händer och gråten i halsen”. Texten var helt enkelt en text som behövde bli skriven. Just där och just då. Ett öde som behövde berättas fångad i ögonblicket… När jag skrev den var jag ovetandes om #MeToo kampanjen, när jag publicerade den så kunde jag se hur nyhetsflödet närmast svämmade över av kvinnors berättelser runtom från jorden.

Texten föddes för att en människa gått över gränsen och utsatt andra för frihetsberövande och upprepat våld och hot. Det handlade om en kvinna som hade behandlats som en ägodel snarare än en människa.

Efter flera år blev det en anmälan och jag var med på rättegången. Vi som var med fick höra försvaret fråga om sen anmälan, varför det gått lång tid innan hon uppsökt läkare. Försvaret påpekande att hon haft olika historier vid sjukhusbesöken. Och gjorde andra svåra ifrågasättanden om hur det verkligen gått till och vilken roll hon hade i det.

Den krassa vekligheten är att det bara handlar om ett öde bland alltför många andra, personligen känner jag till fler, men det var just detta som berörde extra djupt då det handlade om en nära vän och familj. Det handlar om flera människor som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta även om vi inte biologiskt är släkt.

För mig fanns det två saker jag kunde göra. Det ena var, och är fortfarande, att finnas där när och om de behövde det. Och det andra är att stå för rösten. Det känns viktigt att deras historia inte tystnar- för jag vet att de är långt ifrån ensamma med att ha levt i en vardag kantad av våld, rädsla och vanmakt.

Uttrycket ”Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke” har mycket sanning i sig. Problem går generellt inte att tiga ihjäl. Men för att göra något så behöver man kraft. Där det förekommer våld i en relation går kraften åt för att orka med vardagen. Därför är det viktigt att vi medmänniskor finns i närheten som stöd och som fristad. Vi behöver också finnas där för att bygga upp människan att våga tro på sig själv och sitt eget värde, att hitta sig själv och hålla fast vid sina gränser.

Vi är här med anledning av att det imorgon är FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Jag är övertygad om att var och en av oss som samlats här – inte vill att våld skall förekomma mot flickor, mot kvinnor, mot barn eller egentligen inte i relationer överhuvudtaget. Vi är här för att stå upp mot våldet och se människans värde.

Jag hoppas och tror att alla här funderar på hur var och en av oss privat och på våra arbetsplatser och i de föreningar vi är verksamma i kan ta ansvar för att få ett bättre samhälle att leva i, ett samhälle där flera kan känna sig trygga.

Tillsammans behöver vi göra tydliga markeringar över var gränserna går när det gäller våld, andra fysiska och psykiska handlingar. Vi behöver vara lyhörda. Vad är okej och vad är inte okej?

Det är en svår balansgång där ingen vinner på att vi övergeneraliserar, blir rädda och ser förövare överallt. Ett samhälle behöver vara helt och det blir det bara utan uppdelningar i ”vi och de”. Ett samhälle blir helt genom omtanke, respekt, lyhördhet och lika människovärde.

Så: om vi alla försöker bli mer lyhörda och respektera varandra och varandras gränser så är vi en bra bit på väg. Hör vi att det kan vara något akut inne hos grannen, som vi kanske inte ens känner, så ska det ändå vara självklart att ringa 112. Det kan handla om liv.

Var fjärde som bor på Åland har upplevt våld i nära relation. Vad som klassas som en nära relation är oviktigt, det viktiga att det är mycket rimligt att du känner någon eller bor nära någon som berörs.

Om du känner en endaste liten misstanke att det förekommer våld i någons hem – så hoppas jag att du ska våga ta steget att ställa en öppen fråga. Och om det visar sig att sanningen ligger långt ifrån vad du ville höra – bestäm dig redan idag för att våga finnas kvar där som stöd.

För visst hade du väl själv önskat att någon fanns där för dig? Att det fanns någon som kunde få dig att hitta kraften att lämna ett destruktivt förhållande och förhoppningsvis orka ta steget att anmäla att det förekommit våld i ditt hem?

Det skulle du vara värd!

 

 

/Helena Flöjt-Josefsson

Tal vid Ålands feministparaplys manifestation mot våld mot kvinnor

Torget i Mariehamn 24 november 2017

« Older articles